Så går den till, steg för steg enligt EN ISO 12100

Maskinförordningen (EU) 2023/1230 och maskindirektivet 2006/42/EG kräver båda att tillverkaren ser till att en riskbedömning görs, för att ta reda på vilka grundläggande hälso- och säkerhetskrav som gäller för maskinen. Maskinen ska sedan konstrueras och byggas med resultatet som grund. Kravet står i de allmänna principerna i bilaga III i förordningen och bilaga I i direktivet.

Riskbedömningen ingår i den tekniska dokumentationen, tillsammans med skyddsåtgärderna och de risker som finns kvar (bilaga IV A, led b ii i förordningen och bilaga VII A i direktivet).

Tillverkarens riskbedömning av maskinen är inte samma sak som arbetsgivarens riskbedömning i det systematiska arbetsmiljöarbetet. Den första gäller hur maskinen är konstruerad, den andra hur den används på arbetsplatsen. Den som bygger en maskin för eget bruk har båda rollerna.

EN ISO 12100 är den harmoniserade standard som beskriver hur en riskbedömning av en maskin går till. Den är en typ A-standard, med grundbegrepp och metod för alla maskiner. Typ B-standarder handlar om en säkerhetsaspekt eller skyddsanordning, som säkerhetsavstånd, och typ C-standarder om en viss maskintyp, som EN ISO 10218-2 för robotceller. Finns en typ C-standard för maskinen går den före där de skiljer sig åt.

Standarden köps från SIS. Den här guiden beskriver arbetssättet med egna ord och hänvisar till standardens avsnitt.

Ansvaret ligger på tillverkaren, men arbetet blir bäst i en liten grupp där någon kan maskinen från varje håll:

• Konstruktören, som vet vad maskinen är byggd för och varför den ser ut som den gör.
• Den som har gjort el och styrsystem, för säkerhetsfunktionerna och vad som händer vid fel.
• Någon som kör eller servar liknande maskiner, och vet hur de faktiskt används.
• En som leder arbetet och håller i metoden, gärna någon som inte har konstruerat maskinen själv.

Börja medan konstruktionen fortfarande går att ändra, och gör om bedömningen när ritningarna ändras. En riskbedömning som görs först vid leverans kan bara lägga till skyltar och skydd.

Riskbedömningen börjar med en beskrivning av maskinens gränser, som avsnitt 5.3 delar in i fyra slag:

• Användning: avsedd användning, driftsätt, felaktig användning som går att förutse, och vilka som använder maskinen eller finns i närheten.
• Rum: rörelseområden, utrymme för installation, betjäning och underhåll, och gränssnitten mot människor och energiförsörjning.
• Tid: maskinens och komponenternas livslängd, och intervallen för service och byte av slitdelar.
• Övrigt: materialet maskinen bearbetar och miljön den står i, till exempel temperatur, fukt eller om den står utomhus.

Gå igenom varje livsfas: transport, installation, driftsättning, inställning och omställning, drift, rengöring, underhåll, felsökning och nedmontering. Många olyckor sker när maskinen inte är i normal drift, och det är där riskbedömningar oftast är tunnast.

Fråga för varje arbetsmoment vad personen gör vid maskinen, vilka tillstånd maskinen kan vara i, också vid fel eller strömavbrott, och hur någon kan bete sig oväntat. En reflexmässig handrörelse eller ett förbikopplat skydd går att förutse.

Bilaga B i standarden delar in riskkällorna i grupper. Några exempel:

• Mekaniska: klämning, skärning, indragning, utkastade delar och lagrad energi.
• Elektriska: spänningsförande delar och ljusbågar.
• Termiska: heta och kalla ytor.
• Buller och vibrationer.
• Strålning: laser, UV och elektromagnetiska fält.
• Material och ämnen: damm, rök, gas och brännbara ämnen.
• Ergonomiska: arbetsställningar, upprepade rörelser och manöverdon som är svåra att förstå.

Risken i en farlig situation har två delar: hur allvarlig skadan kan bli och hur sannolik den är. Sannolikheten beror i sin tur på hur ofta och länge någon är utsatt, hur sannolik riskhändelsen är och om personen kan undvika skadan (avsnitt 5.5).

Standarden föreskriver ingen viss metod. ISO/TR 14121-2 beskriver flera, till exempel riskmatris, riskgraf och poängsättning. Verkio använder hybridmetoden därifrån: allvarlighetsgrad 1–4 och en sannolikhetsklass som är summan av exponering, sannolikheten för riskhändelsen och möjligheten att undvika skadan.

Uppskatta risken både före och efter skyddsåtgärden, med samma parametrar. Då syns hur mycket åtgärden sänkte risken.

När skyddsåtgärden är en säkerhetsfunktion bestäms också vilken prestandanivå den kräver, PLr, oftast med riskgrafen i EN ISO 13849-1.

Med hybridmetoden får varje farlig situation fyra siffror. Allvarligheten avgör hur illa det kan gå:

• 1: första hjälpen räcker.
• 2: läkarvård, men skadan läker helt.
• 3: bestående skada, som ett förlorat finger eller ett brutet ben.
• 4: dödsfall, förlorad arm eller förlorad syn.

Sannolikhetsklassen är summan av tre siffror och blir mellan 3 och 15:

• Exponering, 1–5: från mer sällan än en gång per år till varje timme eller oftare.
• Sannolikhet för riskhändelsen, 1–5: från försumbar till mycket hög.
• Möjlighet att undvika skadan, 1, 3 eller 5: troligt, sällan möjligt eller omöjligt.

Allvarlighet och klass ger tillsammans en risknivå: låg, medel eller hög. En klämrisk med allvarlighet 3, exponering 4, sannolikhet 3 och möjlighet att undvika 3 får klass 10 och nivån medel. Ett förreglat skydd som sänker sannolikheten till 1 och möjligheten att undvika till 1 ger klass 6 och nivån låg.

Nivån säger hur angeläget det är att minska risken. Den säger inte att en risk är acceptabel, det beslutet tar ni efter att ha gått igenom åtgärderna i rätt ordning.

När en risk minskas med en säkerhetsfunktion i styrsystemet, som en förreglad lucka, en ljusridå eller ett nödstopp, ska funktionen vara så tillförlitlig som risken kräver. EN ISO 13849-1 kallar det prestandanivå, PL, från a till e.

Den prestandanivå som krävs, PLr, tas fram med standardens riskgraf och tre frågor:

• Skadans allvarlighet: lindrig och normalt läkande (S1), eller allvarlig och normalt bestående, eller dödsfall (S2).
• Hur ofta och länge någon är utsatt: sällan och kort (F1), eller ofta eller länge (F2).
• Möjligheten att undvika faran: möjlig under vissa förutsättningar (P1), eller knappast möjlig (P2).

S1, F1 och P1 ger PLr a. F2 och P2 höjer nivån ett steg var och S2 två steg, så S2, F2 och P2 ger PLr e. En förreglad lucka till en robotcell som operatören öppnar flera gånger i timmen hamnar ofta på PLr d.

Sedan visar konstruktören att den byggda funktionen når minst PLr, med kategori, MTTFD och diagnostisk täckning, och validerar den enligt EN ISO 13849-2. Fasta skydd, skyltar och utbildning är inga säkerhetsfunktioner och får ingen PLr.

Avsnitt 6.1 beskriver tre-stegsmetoden, och ordningen är inte valfri:

• Konstruktiva åtgärder (6.2): ta bort riskkällan eller minska risken i konstruktionen, till exempel med lägre kraft och hastighet eller avstånd som gör att ingen kan klämmas.
• Skydd och kompletterande skyddsåtgärder (6.3): fasta skydd, förreglade luckor, ljusridåer och nödstopp när konstruktionen inte räcker.
• Information för användning (6.4): varningar, skyltar och bruksanvisning om den risk som finns kvar.

Ett senare steg ersätter aldrig ett tidigare som går att genomföra. En varningsskylt är inget alternativ till ett skydd som går att bygga. Varje åtgärd kan också skapa nya riskkällor, så processen går ett varv till.

Dokumentationen beskriver maskinen och dess gränser, de antaganden som gjorts, riskkällorna och de farliga situationerna, underlaget för uppskattningen, skyddsåtgärderna och de standarder som tillämpats, och de risker som finns kvar (avsnitt 7). Den ingår i den tekniska dokumentationen.

Ange version, datum och vem som har godkänt den, och för de kvarvarande riskerna vidare till bruksanvisningen.

De flesta för registret i ett kalkylark med en rad per farlig situation: livsfas, arbetsmoment, riskkälla, farlig situation, uppskattning före, skyddsåtgärd och uppskattning efter. Vår mall i Excel har de kolumnerna och tre ifyllda exempel.

En integratör som sätter ihop en robotcell eller en linje av flera maskiner är tillverkare av helheten. Varje maskin har redan sin riskbedömning, men riskerna i gränssnitten är nya: där en transportör lämnar över till en robot, där skydden möts, och vad ett nödstopp i en del gör med resten.

En delvis fullbordad maskin, som en robot utan verktyg och skydd, levereras med en försäkran för inbyggnad och en monteringsanvisning. Monteringsanvisningen talar om vilka risker integratören behöver ta hand om. Riskbedömningen av helheten bygger på den.

Riskbedömningen gäller maskinen som den är byggd. Gör om den, helt eller för den del som berörs, när:

• konstruktionen ändras efter att bedömningen gjordes, också under projektet
• maskinen byggs om, flyttas till en annan användning eller får nya verktyg
• en olycka, ett tillbud eller ett klagomål visar en riskkälla som saknades
• en standard som ni har tillämpat kommer i en ny version.

En ändring som påverkar säkerheten och inte förutsågs av tillverkaren kan vara en väsentlig ändring. Under maskinförordningen blir den som gör den då tillverkare för det ändringen påverkar, med riskbedömning och teknisk dokumentation som följd (artikel 18).

• Riskbedömningen görs i efterhand, på en färdig maskin, när konstruktionen inte längre går att ändra.
• Den kopieras från förra projektet utan att gränserna stämmer för den här maskinen.
• Bara normal drift är med, inte inställning, rengöring, underhåll och felsökning.
• Felaktig användning som går att förutse saknas.
• Skyddsåtgärderna saknar koppling till de krav de ska uppfylla.
• De kvarvarande riskerna kommer aldrig med i bruksanvisningen.